Diagnosväntan, prestige, genus och terapiformer

I denna blogg vill jag diskutera tillgänglighet och väntan på diagnos men också genus i vården samt terapiformer i samband härmed.

Första linjen i vården, vårdcentralen, har enligt mina erfarenheter, en hyfsat god tillgänglighet både telefonledes, dvs man blir uppringd ganska snabbt för kontakt med en sjuksköterska och man får en tid relativt omgående (vårdgarantin) och då ofta en akuttid eller en tid (oftast kort) med en AT-läkare eller läkare under utbildning. Om symptomen inte är enkla och där boten är mer självklar (typ urinvägsinfektion) blir detta med inte färdigutbildade läkare ett problem. Antingen har läkaren ett stort självförtroende och försöker, kanske med första bästa läkemedel (ipren), hjälpa patienten eller om vederbörande är mer osäker vill hen konsultera en kollega, varför patienten ombeds att komma tillbaka om ett antal veckor. Denna väntan med ibland flera besök på vårdcentralen orsakar mycken frustration hos patienten samtidigt som det är en samhällelig förlust när patienten blir sjukskriven under väntetiden.

Ett annat problem är vårdcentralens obenägenhet att remittera till specialist. Man tror sig ha mer kompetens än man i själva verket har. De som oftast drabbas av denna ”självtillräcklighet” är unga kvinnor med mer diffusa, svårdiagnostiserade besvär.  När läkaren inte direkt kan gå till handboken för att finna orsakerna till symptomen, tillgrips ofta en psykologisk förklaringsgrund – och inte sällan skrivs antidepressiva läkemedel ut till denna patientgrupp.

Då den psykiska ohälsan ökar (mest hos unga kvinnor) är dessa en växande patientgrupp på vårdcentralerna. Vad man då ofta gör, efter en kort konsultation, är att skriva ut antidepressiva läkemedel, ofta utan uppföljande besök. Utskrivning av dessa ökar i stora delar av världen och är enligt min uppfattning omdömeslöst, särskilt som medlens effekt ifrågasätts för många diagnoser där andra terapiformer är lämpligare. På några vårdcentraler finns kuratorstjänst dit patienten ibland remitteras; dock mycket sällan psykologresurs. KBT, kognitiv beteendeterapi, är idag en gängse terapiform som av ekonomiska skäl (korttidsterapi) tillämpas även där psykodynamiska terapiformer (mer långvariga) vore att föredra.

Min erfarenhet är också att diagnosväntan hos specialistklinik ofta är orimligt lång, sett ur ett patient- och samhälleligt perspektiv. Efter klinisk undersökning hos en specialistläkare sker ofta remiss till annan verksamhet för laboratorie-/röntgen-/annan undersökning. Väntetiden här är ibland, beroende på remissens bedömning, lång och innan du kommer tillbaka till den remitterande läkaren kan det gå månader, vilket upplevs mycket jobbigt för den sjukskrivne patienten och är en kostnad för samhället i form av lång sjukskrivning.

Lösningsförslag: 

1. Låt alltid AT-läkare och läkare under utbildning samt erfaren läkare arbeta tillsammans, där den erfarne läkaren är i beredskap att stödja läkare under utbildning vid patientbesöket (patienten ska inte behöva vänta på nytt besök). 

2. Om inte specialist finns knuten till vårdcentralen, remittera omgående vid osäkerhet om diagnos  patienten till specialist. 

3. Vårdcentralerna bör omgående skaffa sig psykologresurser för att möta de allt fler patienter som söker för psykisk ohälsa av olika slag. 

4. Region Skåne bör se över vårdcentralernas och de psykiatriska verksamheternas utskrivning av antidepressiva läkemedel utifrån vad modern vetenskap och beprövad erfarenhet visar.

5. Utökade resurser för psykodynamisk terapi bör tillföras så att fler patienter kan få subventionerad behandling med denna terapiform (KBT är inte lösningen på allt!)

5. Utbilda/tillsätt fler specialister inom de verksamheter där väntetiderna är långa men framför allt: se över organisationen så att klinisk undersökning och laboratorieundersökningar i görligaste mån kan ske samtidigt.

Den skånska sjukvården - undermålig eller i världsklass?

Inledning

Under året har jag som anhörig till personer som drabbats av sjukdom eller sorg på grund av sjukdom fått vissa erfarenheter av hur sjukvården i Skåne fungerar. Som samhällsengagerad medborgare med en bakgrund av 42 års anställning i Landstinget Kristianstad län och Region Skåne har jag fortlöpande följt sjukvårdsdebatten och försökt förstå vad som fungerar och vad som inte fungerar. En tredje erfarenhet jag har är som anhörig till en ung sjuksköterska i regionen som delgett mig erfarenheter hur hon och hennes kamrater upplever vården vid främst Skånes universitetssjukhus. Slutsatsen av mina erfarenheter är som vanligt att bilden är både ock: vissa delar av vården fungerar bra (kanske i världsklass?) och andra dåligt (direkt undermåligt). Det är om det som är dåligt som min blogg handlar om: vi vill alla ha en skånsk sjukvård i världsklass!

I Sydsvenskan 20 juli, http://www.sydsvenskan.se/skane/bestaende-men-i-vantan-pa-vard/ framgår att enligt Health Consumer Powerhouse 2013 placeras Sverige på bottenplats (sämst efter Lettland) bland EU-länderna vad avser tillgänglighet (väntetider för operationer). Vad gäller uppfattning om vårdens kvalitet placerar sig Sverige bland de bättre länderna även om Belgien och flera andra länder ligger före oss (TNS Opinion & Social at the request of the European Commission, Directorate-General for Health and Consumers 2013). I artikeln framgår vårdplatsbrist vid Skånes universitetssjukhus som en direkt orsak till långa väntetider för operation samt ständigt uppskjutna operationer. 155 dagars väntetid för behandling av prostatacancer i Skåne är förfärligt även om det på andra håll i Sverige är än sämre.

De personliga erfarenheter jag fått av den skånska sjukvården handlar om, vad gäller patientaspekten, dels brist på patientens delaktighet i vården samt empatibrist, dels diagnosväntan på grund av resurs- och organisatoriska brister i sjukvården. Vad gäller behandlingsväntan framgår dessa av tillgänglig statistik, bland annat gällande cancerdiagnoser men också många fler sjukdomar. Väntan på diagnos och behandling är ur både ett personligt (lidande) och samhälleligt (ekonomiskt) perspektiv förödande, varför allt bör göras för att förkorta denna väntan - mer resurser, bättre organisation! Begreppet väntan har koppling till tillgänglighet: väntan i telefonköer till vårdcentral och klinik är frustrerande även om man i många verksamheter har möjlighet att bli uppringd. Tillgänglighet är också knuten till kommunikation med vården där många brister finns, trots "mina vårdkontakter", e-journalen mm. E-postkommunikation med läkare är nästan bannlyst, vilket är märkligt när den mesta kommunikation med världen utanför sker via e-post.

Vad gäller medarbetaraspekten handlar erfarenheterna om personalbrist och arbetsmiljöproblem (inte minst på sommaren) som för få läkare och sjuksköterskor, för dåliga löner för främst sjuksköterskorna (både grundutbildade och specialistsjuksköterskor), dåligt ledarskap, kompetensbrist och en ofta tungrodd organisation som har svårt att ta till sig ny kunskap (t ex IT i vården) och lyssna in vad både patienter och medarbetare framför.

Ett skrämmande exempel på de högre nivåerna i Region Skåne är de organisatoriska förändringarna som medfört de tre storförvaltningarna i regionen; Kryh, Sund och Skånes universitetssjukvård som i strid med kommunallagen beslutats av regiondirektören och inte av regionfullmäktige. När inte ens demokrati och delaktighet klaras av på högsta ledningsnivå kan man förstå om inflytande och delaktighet är dålig på lägre nivåer i vården. 

Jag avser att också beröra "det fria vårdvalet"som säkert för en del sjukdomar lett till kortare väntetider, t ex operationer av grå starr men där mina erfarenheter är att väntetiden till annan ögonsjukvård är orimligt lång och jag frågar mig om här finns ett samband?

I kommande bloggar tänker jag utveckla min syn på ovan frågor.