Diagnosväntan, prestige, genus och terapiformer

I denna blogg vill jag diskutera tillgänglighet och väntan på diagnos men också genus i vården samt terapiformer i samband härmed.

Första linjen i vården, vårdcentralen, har enligt mina erfarenheter, en hyfsat god tillgänglighet både telefonledes, dvs man blir uppringd ganska snabbt för kontakt med en sjuksköterska och man får en tid relativt omgående (vårdgarantin) och då ofta en akuttid eller en tid (oftast kort) med en AT-läkare eller läkare under utbildning. Om symptomen inte är enkla och där boten är mer självklar (typ urinvägsinfektion) blir detta med inte färdigutbildade läkare ett problem. Antingen har läkaren ett stort självförtroende och försöker, kanske med första bästa läkemedel (ipren), hjälpa patienten eller om vederbörande är mer osäker vill hen konsultera en kollega, varför patienten ombeds att komma tillbaka om ett antal veckor. Denna väntan med ibland flera besök på vårdcentralen orsakar mycken frustration hos patienten samtidigt som det är en samhällelig förlust när patienten blir sjukskriven under väntetiden.

Ett annat problem är vårdcentralens obenägenhet att remittera till specialist. Man tror sig ha mer kompetens än man i själva verket har. De som oftast drabbas av denna ”självtillräcklighet” är unga kvinnor med mer diffusa, svårdiagnostiserade besvär.  När läkaren inte direkt kan gå till handboken för att finna orsakerna till symptomen, tillgrips ofta en psykologisk förklaringsgrund – och inte sällan skrivs antidepressiva läkemedel ut till denna patientgrupp.

Då den psykiska ohälsan ökar (mest hos unga kvinnor) är dessa en växande patientgrupp på vårdcentralerna. Vad man då ofta gör, efter en kort konsultation, är att skriva ut antidepressiva läkemedel, ofta utan uppföljande besök. Utskrivning av dessa ökar i stora delar av världen och är enligt min uppfattning omdömeslöst, särskilt som medlens effekt ifrågasätts för många diagnoser där andra terapiformer är lämpligare. På några vårdcentraler finns kuratorstjänst dit patienten ibland remitteras; dock mycket sällan psykologresurs. KBT, kognitiv beteendeterapi, är idag en gängse terapiform som av ekonomiska skäl (korttidsterapi) tillämpas även där psykodynamiska terapiformer (mer långvariga) vore att föredra.

Min erfarenhet är också att diagnosväntan hos specialistklinik ofta är orimligt lång, sett ur ett patient- och samhälleligt perspektiv. Efter klinisk undersökning hos en specialistläkare sker ofta remiss till annan verksamhet för laboratorie-/röntgen-/annan undersökning. Väntetiden här är ibland, beroende på remissens bedömning, lång och innan du kommer tillbaka till den remitterande läkaren kan det gå månader, vilket upplevs mycket jobbigt för den sjukskrivne patienten och är en kostnad för samhället i form av lång sjukskrivning.

Lösningsförslag: 

1. Låt alltid AT-läkare och läkare under utbildning samt erfaren läkare arbeta tillsammans, där den erfarne läkaren är i beredskap att stödja läkare under utbildning vid patientbesöket (patienten ska inte behöva vänta på nytt besök). 

2. Om inte specialist finns knuten till vårdcentralen, remittera omgående vid osäkerhet om diagnos  patienten till specialist. 

3. Vårdcentralerna bör omgående skaffa sig psykologresurser för att möta de allt fler patienter som söker för psykisk ohälsa av olika slag. 

4. Region Skåne bör se över vårdcentralernas och de psykiatriska verksamheternas utskrivning av antidepressiva läkemedel utifrån vad modern vetenskap och beprövad erfarenhet visar.

5. Utökade resurser för psykodynamisk terapi bör tillföras så att fler patienter kan få subventionerad behandling med denna terapiform (KBT är inte lösningen på allt!)

5. Utbilda/tillsätt fler specialister inom de verksamheter där väntetiderna är långa men framför allt: se över organisationen så att klinisk undersökning och laboratorieundersökningar i görligaste mån kan ske samtidigt.